|
|
 |
Folk och andra bullar
|
|
 |
|
|
|
Framåtblickande eftertankar i maj 2001 |
Det du har läst handlar inte om min arbetsplats utan om arbetets värde i allmänhet och om fackliga metoder i synnerhet. Men för att du ska veta ur vilka erfarenheter mina texter kommer, så tänkte jag avsluta med en tillbakablick på vad som hänt på Bagarn.
Första tioårsperioden.
I förordet berättade jag om hur jag började jobba på Bagarn, blev förbannad på arbetsförhållandena, förälskad i arbetskamraterna, och engagerade mig fackligt.
Jag blev snart invald i fackklubbens styrelse. Till att börja med kände jag mig ganska ensam där med mina idéer om att klubben ska styras av medlemmarna, inte bara formellt utan i praktiken. Och jag fortsatte att trycka på underifrån tillsammans med arbetskamraterna.
Jag blev sekreterare i klubben och började sprida information genom en liten väggtidning kallad Livstecken. Tanken var att medlemmarna skulle veta allt som vi i klubbstyrelsen visste. När jag sedan blev vald till klubbordförande kunde jag verka för att flödet skulle bli lika starkt åt andra hållet: Klubbstyrelsen skulle veta allt som medlemmarna visste. Medlemsmöten, enkäter och omröstningar skulle ligga till grund för allt klubben gjorde.
Livstecken väckte intresse - folk plockade ner väggtidningen från väggen för att kunna sitta ner och läsa. Vi kopierade fler exemplar och lade ut dem på borden i pausrummen. De försvann - folk tog med sig dem för att kunna läsa hemma i lugn och ro. Då började vi kopiera LT i medlemsupplaga. Senare började vi också skicka hem den till långsjuka medlemmar.
Det var inte bara hos medlemmarna LT väckte intresse. Det dröjde inte många minuter efter att den kommit ut i bageriet, förrän den också fanns i arbetsledarkurerna och uppe på kontoret.
Denna snabba lilla tidning - bara ett A4-blad - fick betydelse inte bara genom att facklig information nådde ut till alla, den blev också arbetarens röst "uppåt”.
Vad som annars mest förbryllade cheferna var att klubbstyrelsen inte längre fungerade som medlare mellan företag och arbetare. De var vana vid att kunna kalla in facket, tala om vad de ville, komma överens och sedan fick klubbstyrelsen gå ut och försöka förankra vad som redan beslutats.
Vi talade om för cheferna att vår uppgift inte var att förankra företagets vilja hos våra medlemmar, utan att förankra medlemmarnas vilja hos företaget. Det betydde inte att vi var förhandlingsovilliga. Vi gillade att hitta lösningar och vettiga kompromisser.
Men under förhandlingarnas gång gick vi tillbaka till medlemmarna för att diskutera nästa steg, och besluten togs i de flesta fall genom medlemsomröstningar. Detta ifrågasattes av cheferna. Det ifrågasattes även av de ombudsmän som ibland blev inkallade. (Idag är det inte längre någon som ifrågasätter den saken hos oss. Däremot blir det - med rätta - sura miner hos medlemmarna om vi missar att fråga dem inför ett beslut.)
Åren gick och vi blev starka, inte minst i förhandlingar, genom våra metoder. Cheferna tappade fattningen - de struntade i att genomföra det vi förhandlat fram. De förekom också trakasserier av förtroendevalda. Situationen hårdnade.
Inför årsmötet 1988 kom klubbstyrelsen överens om att vi skulle avgå. Årsmötet beslutade att ingen ny styrelse skulle väljas. Detta var ingen antifacklig aktion utan en stridsåtgärd, som dessutom var fullkomligt laglig.
Företagsledningen hade tårtkalas när de fick veta att klubbstyrelsen avgått och att det inte fanns några förtroendevalda på arbetsplatsen. Men snart upptäckte de att vi fanns ju där ändå, allihop.
Vi höll möten runtom i huset under pauser och väntetider. Det ställdes krav och skrevs namnlistor. Det jäste överallt, men cheferna hade ingen "motpart" att förhandla med. Men de ville inte krypa till korset och be oss välja styrelse igen.
I stället beslutade de sig för att sparka undertecknad. Skälen till detta var bland annat att "såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt", "hennes fackliga verksamhet har varit en störning" och "sammanfattningsvis är skälet till uppsägningen obstruktion" (citat ur förhandlingsprotokollet).
När arbetskamraterna fick veta detta, genomförde de slutna omröstningar på alla avdelningar i huset. Över 90% röstade för att strejka om företaget inte tog tillbaka uppsägningshotet inom fyra dagar. En strejkkommitté bildades och varslet överlämnades till företaget. (Det är nog en unik händelse, att man öppet varslar om olovlig strejk!)
Företaget backade på den fjärde dagen (efter att förgäves, med övertalningsförsök och hotelser, ha försökt få folk att ändra sig). Företagsledningen uttalade då också att de önskade att en ny klubbstyrelse snarast skulle utses, vilket varit vårt mål.
Men striden var inte över. Peter, en arbetskamrat som ställt upp som talesman för strejkkommittén (inför den strejk som aldrig behövde bli av), vägrades komma tillbaka till heltidsarbete efter en studieledighet. Han skulle bara få jobba på lördagar (som han gjort medan han pluggade). Skälet var att han agerat i strejkkommittén.
Detta utlöste omedelbart ett dygns proteststrejk på den avdelning där Peter jobbade, men Peter stängdes av från arbetsplatsen (utom på lördagar). Vi höll ett extra årsmöte och valde klubbstyrelse igen. Jag valdes åter till klubbordförande.
Peter valdes till huvudskyddsombud och styrelseledamot. Som huvudskyddsombud hade han bland annat till uppgift att leda skyddsronder och sådant, och företaget vågade inte vägra honom tillträde till arbetsplatsen för att sköta sitt uppdrag. Efter ett tag fick han jobba heltid igen och striden var över.
Det som hände 1988 kan man väl se som ett bevis för att vi hade blivit en kämpande fackklubb. Vi hade också skaffat oss ett motto: Bröd och solidaritet.
Andra tioårsperioden.
Om en vanlig liten klubb som vår kan bli en kämpande fackförening, så borde alla klubbar kunna bli det. Vi skulle kunna utveckla en linje som även andra kan ha användning av. Jag tänkte att det tar kanske 10 år till innan vi befinner oss där.
Vi fortsatte att försöka förbättra arbetsförhållandena, vi förhandlade bland annat fram ett nytt lönesystem. (I det sammanhanget genomfördes också ett dygns strejk, då företaget bröt en överenskommelse.) Vi förhandlade fram nya arbetstidsscheman, bland annat skiftscheman med 35 timmars arbetsvecka och 40 timmars lön.
Mycket vi krävde och slogs för var "snälla" saker, t.ex. bättre introduktion av nyanställda, sånt som det lika gärna kunde varit företaget som velat genomföra. Kvalitetsfrågor har också alltid legat våra medlemmar varmt om hjärtat, de ville ofta att klubben skulle driva sådana frågor.
Vi fick nya chefer och skrev tillsammans med dem en lång rad lokala avtal, vilket inte föll koncernledningen på läppen, trots att produktiviteten steg. (Det är en vanlig situation här, att de lokala cheferna hamnar i kläm mellan koncernledningen och fackklubben.) Avtalen handlade inte bara om löner och arbetstider utan också t.ex. om att folk som slutar, eller blir långsjuka, alltid ska ersättas med en ny fastanställd resp. vikarie, att de lediga jobben ska annonseras öppet på arbetsplatsen och att det ska finnas en rättvis turordning till dem. (Sånt är inte självklart i vår branch.)
Våren 1995 hamnade vi åter i en situation som satte klubben på hårda prov. Det var en typisk situation på en svensk arbetsplats på 90-talet, men den strid som den ledde till hos oss, var inte typisk.
Företaget ville skära ner antalet anställda med en fjärdedel (i praktiken skulle en tredjedel av arbetsstyrkan bort). De ville också riva en rad av de lokala avtal vi förhandlat fram. Om klubben inte gick med på kraven, skulle produktionen läggas ner!
Men våra medlemmar vägrade välja mellan pest och kolera (nedläggning eller orimlig nedskärning). På ett medlemsmöte krävde de att klubben skulle arbeta fram ett motförslag, och om företaget inte visade förhandlingsvilja, så ville de strejka.
Vi informerade om vad lagen säger om strejker, att var och en som strejkar kan åka på skadestånd och att om förtroendevalda deltar i vild strejk och inte motverkar den, så kan även facket åka på skadestånd. Det fanns många förtroendevalda hos oss - 25% av medlemmarna hade något uppdrag i klubben.
Mötet beslutade att de skulle avgå. (Sex personer i klubbstyrelsen fick dock stanna kvar på sina uppdrag för att förhandla.) De förtroendevalda avgick helt öppet och det var en tydlig signal till företaget - en stridsåtgärd i sig. Företaget skrev brev till alla anställda och varnade för att strejk skulle leda till nedläggning.
Vi höll flera möten på alla avdelningar och arbetade fram ett motförslag med besparingar som medlemmarna föreslog. Men cheferna var inte var intresserade av några alternativ. Rätt snart förklarade de lokala förhandlingarna avslutade och meddelade att de tänkte genomföra sin plan. De hade då också retat upp vårt folk ytterligare genom att sparka de två äldsta och kunnigaste arbetsledarna. (De tillhörde inte vårt fack, och deras klubb motsatte sig inte uppsägningarna.)
Droppen var att arbetsledarna inte ville/fick förklara för folk hur produktionen skulle klaras efter den planerade nedskärningen. Då genomfördes ett dygns proteststrejk, från att de första (trågarna) skulle börjat sitt nattskift på kvällen den 15 juni, t.o.m. att de sista (städarna) skulle gått av följande eftermiddag. Nästan alla inomhusarbetare stannade utanför huset och produktionen låg nere helt. Företaget hade förberett sig - bröd hämtades från andra bagerier i koncernen och kördes ut med inhyrda chaufförer. (De flesta av våra chaufförer stämplade in men fick ändå inte arbeta.)
Strejken ledde inte till omedelbar "seger" men ledningens tro att de kunde skrämma oss till lydnad, var knäckt. Förhandlingarna fortsatte. Nu hade även våra chaufförer vaknat till, och en kort sittning bland dem ledde till att de uppsagda lokala avtalen fortsatte gälla efter uppsägningstidens slut.
Efter några svängar till blev det seger. Ingen arbetare behövde gå, utom några arbetskamrater som ville sluta och "ställde sin plats till förfogande". De lokala avtalen blev också kvar. Hela den lokala företagsledningen skaffade sig andra jobb, och vi fick nya chefer.
De som strejkat dömdes i Arbetsdomstolen till rekordhöga skadestånd (1700 kr var) plus att betala företagets rättegångskostnader (700 kr var). En solidaritetskommitté bildades och det kom in mycket pengar från andra arbetsplatser. Vi samlade också in pengar genom loppmarknad och tomburksinsamling. Pengarna delades ut till de dömda och det räckte precis till 2400 kr var. De behövde alltså inte själva betala sina "böter".
Både att vi lyckades stoppa den orimliga nedskärningen och att andra solidariskt bidrog till skadestånden var en viktig händelse. Om bara tio arbetsplatser i Sverige hade tagit strid på liknande sätt mot orimliga nedskärningar under 90-talet, så hade den allmänna nedskärningstrenden bromsats en smula. Det skulle inte längre ha varit självklart för arbetsgivarna att sådant kunde genomföras utan att det kostade dem något alls.
Efter den här striden hade vi en del diskussioner i klubbstyrelsen om olika fackliga metoder och linjer. Någon sa då (jag tror det var Peter), att vårt sätt att arbeta borde kallas folkrörelselinjen, "eftersom vi vill att folk ska vara i rörelse". Därmed hade vi satt ett namn på våra fackliga metoder. Vi tyckte det namnet var bra också för att det anknöt till en svensk tradition.
Tredje tioårsperioden (den pågående).
Efter striden 1995 har vi varit utsatta för ett ständigt hårt tryck. En hel del försämringar och nedskärningar har genomförts, fast inte så provokativt som man försökte 95, utan en liten bit i taget.
Nya chefer skickas in och ska visa hur man hanterar en bångstyrig fackklubb. De lyckas inget vidare, men de har alla lyckats lämna någon försämring efter sig. Sen är de utmattade och försvinner och en ny pigg chef skickas in. Men vi, arbetarkollektivet, är ungefär samma gamla slitna gäng som tidigare, och det märks.
Medlemmarna är vid det här laget rätt trötta på ständigt nya försämringshot och stridigheter. Alla vet också att vi - och andra bagerier inom den koncern vi tillhör - hotas att gå upp i rök i den rationaliseringsiver som för närvarande besjälar bolagets ledning.
Men desto viktigare är det att vi delar med oss av våra erfarenheter. En chef talade om för oss att vi är "värst i hela Sverige", vilket vi ser som en komplimang även om den är överdriven. Vi är ju snälla människor, rätt mesiga oftast om jag får säga det själv. Vi vill göra ett bra jobb i lugn och ro - det är vi som ger folket bröd.
Men vi vill ha rimliga arbetsvillkor och respekteras som facklig motpart. Vad som än händer ska vi inte krypa. Om vi verkligen är värstingar, så är det dags att göra hela Sverige värre.
Vi diskuterar bland annat att ordna möten för intresserade från olika arbetsplatser, om hur "folk i rörelse" kan strida för sina intressen. Det finns väldigt lite i de vanliga fackkurserna om "stridsåtgärder underifrån", och då menar jag alla sorters medlemsmuller från protestlistor till strejk. Vad säger lagen, vad säger erfarenheterna, vad får man göra och inte göra, hur hanterar man situationerna?
Jag betraktar inte detta som politisk radikalism. Folkrörelselinjen är inte något hokuspokus utan bygger på tilltro till vanliga människors behov av och förmåga att kämpa för sina intressen.
Fackföreningarna gör ofta bra insatser, men alla vet också att de fackligt aktiva ofta går i arbetsgivarnas, ombudsmännens eller "partiets" ledband - eller bara i rädslans, vanans och maktlöshetens koppel. Det finns ett sug efter en fackförening som är mera medlemsstyrd och vågar ta mera strid, inte minst i dessa tider då nedskärningar skapat försämringar överallt.
Folkrörelselinjen, en strategi för medlemsmakt och stridbara fackföreningar, ska utvecklas på många ställen. Det tar 10 år till. Den perioden är vi inne i nu. Målet är att folk på andra sorters arbetsplatser än vår ska pröva sig fram och ta reda på vad folkrörelselinjen kan betyda hos dem. Strategin skall vara att lita till arbetskamraterna. Men taktiken (mötesformer och annat) måste vara olika beroende på typ av arbetsplats, om den är stor eller liten, samlad eller utspridd, arbetstiderna, vad där finns för fackliga traditioner, etc.
Och på många fler arbetsplatser än vår finns naturligtvis redan erfarenheter av liknande sort, som vi och andra kan ha nytta av: Det är dags att samla ihop dem.
Frances Tuuloskorpi
|
|
 |
| |
Folk och andra bullar
|
 |
|
