Inför ytterligare ett krig

Det krig vi i skrivande stund står inför handlar inte om abstrakta principer. Det är ett krig om olja. Eller, som Washington Post har uttryckt det:

... ett USA-lett avsättande av Iraks president Saddam Hussein skulle kunna vara början på en köpfest för amerikanska oljebolag som sedan länge varit förvisade från Irak, där oljeöverenskommelserna mellan Bagdad och Ryssland, Frankrike och andra länder rivs upp, och världens oljemarknader börjar på en ny giv, enligt industrins tjänstemän och ledare för den irakiska oppositionen. Även om Bushadministrationens högre tjänstemän säger att de inte har börjat fokusera på frågorna kring Iraks olja, så har amerikanska och utländska oljebolag redan börjat manövrera för att få en del av landets enorma bevisade reserver på 112 miljarder fat råolja, de största i världen bortsett från Saudiarabien.

Ahmed Chalabi, som leder det oppositionella Irakiska Nationella Kongressen, uttalade sig i Washington Post i september 2002: "Amerikanska företag kommer att få en bra chans på Iraks olja."[726] I förlängningen skulle det kunna vara början på en avnationalisering av världens oljeindustri.

Den nya ökenoperationen har fortfarande bara ett tunt lager retorik över sig, som knappt skyler ens de mest frånstötande delarna. Vita Husets uppenbara motvilja mot att låta vapeninpektörerna göra sitt jobb sticker i ögonen på många. När George W Bush försökte använda Amnesty Internationals rapporter om förtrycket i Irak för att motivera sina krigsplaner, formulerade de ett mycket skarpt svar.

Återigen används situationen för mänskliga rättigheter i ett land selektivt för att rättfärdiga militära aktioner. Den amerikanska regeringen och många andra västerländska stater vände dövörat till när Amnesty rapporterade om människorättskränkningar i Irak under kriget mellan Iran och Irak och ignorerade Amnestys kampanj för de tusentals civila kurder som dog i attacken mot Halabja.

De konstaterade också att samtidigt som intresset för Husseinregimens övergrepp nu har väckts bland västvärldens ledare, har tanken på att ett krig riskerar att beröva det irakiska folket deras mänskliga rättigheter varit helt försvunnen i den pågående debatten.

Varför kommer det här kriget just nu? Det finns flera tänkbara delförklaringar, som behöver flätas samman för att ge en riktig bild av situationen. En uppenbar faktor är att terrordåden den 11 september har öppnat nya möjligheter till folkligt stöd för en administration på krigsstigen. Utan det i ryggen är det tveksamt om regeringen hade vågat ge sig in i ett krig som riskerar att sluta i en utdragen ockupation. En annan faktor som spelar in är säkert den nya administrationen. Under Bill Clinton föredrog man i huvudsak sanktioner och kuppförsök, medan Bushadministrationen har varit snäppet mer aggressiv.

Men sanktionerna har också börjat naggas i kanterna under de senaste åren. De flesta av Iraks grannar, inklusive dess gamla fiende Syrien och västvänliga länder som Turkiet och Jordanien, har börjat bryta mot sanktionerna och göra affärer med Irak.[731] I jämförelse med hur FN-sanktionerna mot till exempel Rhodesia eller Serbien undveks av många länder är det fortfarande små summor, men de räcker för att hålla regimen på fötter.[733]

Iraks återtagna roll som stor oljeleverantör har också gett regimen en viss maktposition i det internationella politiska spelet. Vid ett par tillfällen har man tillfälligt stoppat oljeexporten för att få till en förändring av sanktionsvillkoren, och som symboliska protester när Israel trappat upp våldet mot palestinierna.[735] men situationen är definitivt inte tillfredsställande för USA:s del.

Makten över Irak håller alltså delvis på att rinna USA ur händerna. Det är också en del av förklaringen till varför Bushadministrationen så gärna vill föra över konflikten till den militära arenan, där de har ett betydligt större övertag.

Säkerhetsrådet är satta att upprätthålla freden, inte att starta krig. Även om USA skulle få igenom en krigsresolution, betyder inte det att det är lagligt. De har inte befogenhet att beordra ett aggressionskrig, lika lite som de har rätt att beordra tortyr, kärnvapenanfall eller utsvältning av ett land. Det skulle motsvara en domstol i den amerikanska södern som vägrar fälla de ansvariga för en lynchning, eller som i förväg godkänner den. I så fall gör de något helt annat än det de är satta att göra.

Skulle USA kunna få med sig säkerhetsrådet på en sådan resolution? Än så länge ser det inte ut så.[738] Tyskland har uttalat sig starkt kritiskt mot en invasion av Irak.[740] samtidigt som de krävde att sanktionerna ska upphävas.[742] men trots det inte fått sin vilja igenom.

Inte heller den politiska situationen i Irak ser ut att vara till USA:s fördel. De två stora kurdiska partierna, KDP och PUK, är båda oroliga att den självständighet de uppnått skulle urholkas om Irak återigen får en regim som USA och västvärlden accepterar.[744] Ett amerikanskt försök att beväpna de irakiska kurderna skulle knappast heller tas emot väl i Turkiet,[746]

Shiamuslimerna i Irak har generellt sett varit lojala mot statsapparaten, trots att den dominerats av sunnimuslimer.[748] Inför den förestående invasionen har mer än femhundra shiamuslimska präster, bland dem några av de allra viktigaste imamerna, utfärdat en fatwa, ett religiöst dekret, som uppmanar alla - irakier så väl som shiamuslimer från andra länder - att bekämpa varje amerikansk attack mot landet.

Regimens agerande tyder på att de inte är särskilt oroliga över några uppror den här gången. I stort sett alla fångar, inklusive de politiska fångarna, har släppts som en politisk markering, och man distribuerar vapen runt om i hela landet. Det finns utan tvekan tillräckligt med vapen i omlopp för att möjliggöra ett blodigt inbördeskrig. Husseins utgångspunkt är uppenbarligen att det irakiska folket känner en ännu starkare motvilja mot USA:s krigsplaner än mot hans styre.

Den motviljan finns också i andra arabländer. En del menar att en amerikansk invasion av Irak kan tända gnistan till den politiska krutdurk Mellanöstern utgör.

Vad kan vi förvänta oss av en eventuell ny irakisk regim, tillsatt från Wahington? Thomas Friedman på New York Times konstaterar nyktert att "det har alltid varit den amerikanska linjen att den järnhårde Mr Hussein spelar en användbar roll för att hålla ihop Irak", och på det sättet upprätthålla "stabilitet".[753]

Demokrati i Irak skulle antagligen innebära att den shiamuslimska majoriteten tog makten. Det skulle knyta landet närmare Iran,[755]

Många av de som USA har framhållt som tänkbara framtida irakiska ledare har varit bathister som hoppat av från den irakiska militären, och som själva varit högst delaktiga i regimens förtryck.[757] Någon som klarar av att hålla ihop ett land där en majoritet av invånarna trycks ner utifrån den befolkningsgrupp de tillhör, och som inte ger efter för den opposition som kommer finnas mot varje regim som konstrueras av Washington.

För den som sett sin egen historia präglas av USA:s politiska spel i Irak, först i form av stöd till diktaturen och sedan i form av bomber och sanktioner, räcker knappast CNN:s solskensreportage till för att täcka över den koloniala smaken av utländskt maktövertagande. Genomförs invasionen kommer det säkert att finnas gott om möjligheter att visa bilder av irakier som firar avsättandet av Hussein, men det betyder inte att den politiska situationen är så simpel. Att få fullständig politisk kontroll över ett land som man utsatt för så mycket grymhet är ingen enkel uppgift ens för en supermakt som USA. Det är där risken för en ny Saddam kommer in i bilden.

Själva kriget kan komma att bli betydligt besvärligare än sist, eftersom målsättningen är en annan. Det är skillnad på att slå sönder och att ockupera och kontrollera. Republikanska gardet, som omfattar 50 000 till 60 000 soldater, brukar ses som starkt lojala till regimen.

Scott Ritter gör en dyster bedömning av att det värsta tänkbara scenariot. "Om hela situationen bryter samman och vi får 70 000 amerikaner avskurna i Irak hotade av utplåning", säger han i en intervju, "kommer vi att använda kärnvapen. Det är ingen tvekan om det. Vi kommer att använda kärnvapen."

Både USA och Storbritannien tydliggjorde redan inför Gulfkriget att de inte är främmande för att använda taktiska kärnvapen, det vill säga sådana som har ungefär samma sprängkraft som bomben över Hiroshima. General Schwarzkopf gick till och med så långt att han begärde tillstånd att få detonera en atombomb över Irak för att skapa en elektromagnetisk puls som är tillräckligt stark för att slå ut hela landets elektriska apparater.

Det kommer att begås allvarliga och antagligen systematiska krigsförbrytelser vid en ny fullskalig konflikt. Inför det förestående kriget sammanfattade Amnesty International i ett pressmeddelande sina erfarenheter med att "bruket av militärt våld undantagslöst leder till kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten".

Skillnaden är möjligen att frågan om krigsförbrytelser har fått ett politiskt momentum de senaste åren. Uppmärksamheten kring rättegången mot Milosevic och USA:s vägran att delta i den internationella krigsförbrytardomstolen har satt saker i gungning. Kanske är det de här åren som kraven på att Genévekonventionen ska börja användas kan få verklig styrka. Det kommer inte hända automatiskt - USA och i förlängningen också de övriga regeringarna i väst har alldeles för mycket att förlora på det - men kanske kan det hända om vi ser till att det händer.

Det finns också gott om överhängande risker för bakslag. Folkrätten är just nu "i gungning", som generalsekreteraren i Amnestys svenska sektion uttryckte det nyligen.[763] De som ständigt försvarat västmakternas rätt att intervenera runt om på jordklotet försöker ställa folkrätten i motsättning till mänskliga rättigheter, för att det alltid ska finnas accepterade argument för en intervention den dag den rådande ordningen är hotad i något land. Den "civilisering" 1800-talets kolonialmakter pratade om gör comeback.

Blir det ett krig, kommer det antagligen ta flera månader innan vi på allvar kan redogöra för vad som hände. Det tar lång tid att samla in vittnesmål, kartlägga förstörelsen och sammanställa de fakta som går att få fram till en helhetsbild. Men utifrån USA:s politiska historia i Irak kan vi veta tillräckligt för att säga detta enkla: Att kriget är fel. Att det är en förbrytelse. Att det är oförsvarbart, och därför måste stoppas. Det var därför den här texten skrevs.