Oil for food

Det blev snart svårt att försvara sanktionspolitiken. En FN-rapport från Irak från sommaren 1991 tog upp hur det irakiska folket stod på "katastrofens brant", och rekommenderade att Irak skulle få sälja olja för 2,6 miljarder dollar på fyra månader, för att undvika en fullskalig katastrof.[501]

Säkerhetsrådet föreslog istället ett betydligt lägre tak, som i praktiken inte gav Irak ens en fjärdedel av de pengarna. De ställde dessutom flera långtgående krav på FN-övervakning inne i Irak.[503] Irak skulle få sälja för en miljard dollar varje tremånadersperiod.

Ungefär 30 procent av oljeinkomsterna går till att betala för reparationer i Kuwait. Ytterligare 5-10 procent går till att betala för FN:s verksamheter i Irak och för reparerationer och underhåll av oljepipelines.[506] 13 procent går till de självständiga kurdiska områdena, vilket gör att de får en betydligt större del av oljeintäkterna per person är övriga Irak. De pengar som blir kvar, ungefär hälften av inkomsterna, sätts in på ett FN-kontrollerat bankkonto och kan bara användas för inköp som FN har godkänt. De ska räcka till mat, mediciner och humanitära förnödenheter för hela södra och centrala Irak.

Under 1997 började de första varorna anlända till Irak.[509] tills det helt togs bort i december 1999.[511] Även om den importen har minskat undernäringen[513] Trots att barnadödligheten har sjunkit något sedan oil for food-programmet började fungera, är den fortfarande dubbelt så hög som under 1990.

Också den import som Irak faktiskt haft råd med har försvårats. Varje medlemsland i sanktionskommittén har rätt att stoppa ett kontrakt,[516] Med lite god vilja kan förstås i princip vad som helst ha militära användningsområden.

Men det ska mycket till för att inte se att listan på saker som har stoppats av sanktionskommittén är absurd. Där finns allt från hjärt- och lungmaskiner till vattenpumpar, skottkärror och brandbekämpningsutrustning - alla har sagts kunna ha dubbla användningsområden. Rengöringsmedel likaså: sjukhus och hotell kan lukta bensin, eftersom det använts för att tvätta golvet när de vanliga rengöringsmedlen har satts på väntelistan.[519] Ett sjukhus där biblioteket brann ner upptäckte att de inte ens kunde köpa in nya medicinböcker.[521]

Varje enskilt kontrakt med den irakiska regeringen skulle alltså godkännas av sanktionskommittén, där omröstningarna är slutna och varje deltagande land har vetorätt.[523] och år 2000 infördes en "grön lista" med varor som obehindrat ska kunna föras in i Irak. I maj 2002 vände man på principen och utgick istället från en lista över varor som måste godkännas av sanktionskommittén.

Utländska investeringar i Irak är däremot fortfarande förbjudna,[526] Att oljepriserna är lägre idag än de var då är bara en del av förklaringen - den stora skillnaden är det tillstånd den irakiska oljeproduktionen är i.[528]

De steg framåt som tagits har med andra ord inte löst problemen. Oil for food var aldrig avsett att fungera som ett fullskaligt program för att ställa Iraks ekonomi på fötter.[530]

Ett bra exempel för att förstå hur genomgripande effekter sanktionerna har på vardagslivet i Irak är skolan. Irak var ett land med en stor medelklass och arabvärldens högst utbildade intelligentsia.[532] och läskunnigheten i landet har sjunkit drastiskt.

Över 80 procent av alla skolor skulle behöva betydande reparationer, enligt säkerhetsrådets egna undersökningar.[535] Farid Zarif, som är ställföreträdande chef för FN:s humanitära hjälpprogram i Bagdad, har pekat på hur stoppen för olika kontrakt också slagit mot utbildningsväsendet:

Vi får höra att blyertspennor är förbjudna för att det skulle gå att utvinna kol från dem, som kan användas för att stryka på flygplan och på det sättet göra dem osynliga för radar. Jag är ingen militärexpert, men jag tycker att det är väldigt oroande att vi inte kan ge blyertspennor till irakiska skolbarn på grund av den här invändningen.

En delegation som undersökte förhållandena i de irakiska skolorna 1999 kom fram till att situationen fortfarande fortsatte att förvärras.[538] Ingen av de skolor de besökte hade heller råd att ge mat till eleverna.

Det är inte svårt att förstå varför analfabetismen stiger under de villkoren. Men artikel 26 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna börjar med att slå fast att utbildning är en rättighet: "Envar har rätt till undervisning". När säkerhetsrådet urholkar de irakiska medborgarnas rätt till en fungerande skola, motarbetar de själva de målsättningar de är tillsatta för att främja.