Några slutsatser

Irak är fortfarande ett förstört land. Det som trasades sönder i Gulfkriget har aldrig fått byggas upp. Det har inte varit regimen som stått ivägen för det, utan västmakterna. Så länge det passade oss höll vi Husseins regim under armarna, och försedde den med allt från vapen till diplomatiskt stöd i kriget mot Iran. När de värsta övergreppen begicks, såg vi åt andra hållet. I valet mellan sunnistyrd diktatur och inflytande för den shiamuslimska majoriteten, har vi konsekvent föredragit det tidigare.

När sedan regimen gjorde misstaget att invadera Kuwait, tog vi så chansen att sätta klacken i landets själva ryggrad. Det skulle inte lösas genom förhandlingar. Det skulle lösas genom ett krig som visade vem det var som bestämde.

Vi slog ut del efter del av det irakiska samhället. Elektriciteten, vattenförsörjningen, vägnätet och broarna. Sedan förvägrade vi dem att reparera skadorna.

Med "vi" i det här sammanhanget menar jag förstås väststaterna. Det var inte folket i väst som initierade de här krigen, och avkastningen från oljebolagen hamnar inte i våra fickor.

Tänk dig att Sovjetunionen hade fört det kriget mot Estland i januari och februari 1991. På ena sidan 100 000, kanske 200 000 döda. På andra 148. Hur hade det beskrivits i våra historieböcker? Hade vi överhuvudtaget kallat det ett krig?

Ramsey Clark, som är tidigare varit justitieminister i USA, har karaktäriserat anfallet på Irak i drastiska ordalag:

Det var inget krig. Inga strider. Det var bara ett planerat, systematiskt folkmord på en försvarslös befolkning, närapå utan att man satte en fot på irakisk mark.

Kvarhållandet av sanktionerna var den logiska fortsättningen på det anfallet. Säkerhetsrådet gick helt enkelt in och stängde av ett land. Den förväntade livslängden för en irakier sjönk från 66 år 1990 till 63 år 1998.[710]

Internationell rätt handlar om att begränsa makt. Ju mer västmakterna tvingas efterleva Genévekonventionen, desto svårare är det för dem att föra krig. Skulle USA:s militärer börja fällas för krigsförbrytelser på löpande band, skulle det få stora politiska konsekvenser. Det märkliga är inte att de vill slippa undan, utan att vi låter dem göra det. Vi medborgare i västvärlden.

Fortfarande kan Gulfkriget hyllas som en heroisk insats för friheten och "det öppna samhället". Fortfarande går krigsförbrytarna fria. Men det som var hjältemod igår kan vara krigsförbrytelser imorgon. Så har det varit förr.

Vad hade egentligen USA att vinna på Gulfkriget? På ett sätt framstår det som en närmast oförklarlig brutalitet, utförd bara för att det gick. Bilderna av första världskrigets fullständiga, militaristiska vansinne passerar förbi. Men det finns fler förklaringar än generalernas förvridna perspektiv.

En konkret fördel för USA har varit möjligheten att upprätthålla en betydligt högre militär närvaro i Mellanöstern än tidigare.[712] USA:s militärbaser i Saudiarabien, Kuwait, Bahrain och Qatar talar sitt tydliga språk.[714] En av den ärkekonservativa amerikanska högerns ideologer, Ernest W Lefever, skriver i sin bok "Americas Imperial Burden" - jo, den heter faktiskt så - att “[i]dag behåller vi förståndigt nog våra trupper i regionen för att avskräcka Irak, Iran och Libyen från fler sattyg. Och fler sattyg kommer det att bli."[716]

En annan drivkraft var att en potentiell utmanare av USA:s dominans i Mellanöstern slogs ner i stövelskaften. Att Irak förvägrats att bygga upp sin infrastruktur har gjort det omöjligt för Husseinregimen att ta den ledande roll bland arabländerna de vill ha. Den hårda behandlingen av Irak kan dessutom fungera avskräckande för andra regeringar, och på det sättet stärka Washingtons förhandlingsstyrka.

Överhuvudtaget måste anfallet på Irak ses mot bakgrund av Sovjetunionens fall, som drastiskt förändrade förutsättningarna för västmakternas dominans i Mellanöstern. Det fanns inte längre en andra spelare som blockerade de militära projekten. Istället uppstod en sorts maktvakuum i Mellanöstern och Östeuropa när den sovjetiska armen drogs tillbaka från brädet, ett utrymme för USA att sätta upp högre målsättningar.

Hur kunde sanktionerna få fortsätta så länge utan att komma upp på den politiska dagordningen i väst? Särskilt i ett land som Sverige, med en historia av kritisk internationalism och ett betydande skikt av biståndsarbetare som ständigt lyfter de mänskliga rättigheterna, är frågan högst berättigad. Kanske är ett svar att de gamla, mörka tiderna långt ifrån har passerats - att det fortfarande är fullt möjligt att få politisk acceptans för precis vad som helst. Men ett sånt svar förklarar egentligen inte hur det som hänt kunde ske. Det slutar istället i en omformulering av frågan: varför skulle det inte kunna hända?

Bossuyt poängterar i sin rapport att diskussionen om hur många som har dött på grund av sanktionerna riskerar att dölja det rättsliga perspektivet. Så fort de överhuvudtaget resulterar i att människor dör, utgör de enligt honom ett allvarligt och oacceptabelt brott mot den humanitära rätten.[719] Bara sanktionerna mot Irak har med all sannolikhet haft ihjäl fler människor än vad alla massförstörelsevapen än så länge gjort tillsammans.

"Utsvältning av civilbefolkning är förbjuden såsom stridsmetod." Det är en formulering som är svår att misstolka. Ett land som deltar i en blockad som innebär just det, bryter alltså mot Genévekonventionen. Det gäller också Sverige. Och det finns ingen paragraf som gör undantag för att man "bara gör som alla andra", eller för att det är en order från FN:s säkerhetsråd. Det är vars och ens skyldighet att vägra fullfölja en sådan order. Men den svenska regeringen tvekar inte om att lojaliteten till säkerhetsrådet är större än till den internationella rätten.

Inte heller inför de upprepade hoten om en amerikansk invasion av Irak har den svenska regeringen reagerat nämnvärt. Nürnbergtribunalen efter andra världskriget sparade inte på krutet i fördömandet av de stater som startar krig:

Att inleda ett agressionskrig ... är inte bara ett internationellt brott; det är det yttersta internationella brottet, som bara skiljer sig från andra krigsförbrytelser i det att det inbegriper i sig självt hela deras samlade ondska.

Det är mot den bakgrunden Sveriges ljumma hållning till Vita Husets uttalade hot om att ockupera ett annat land måste ses.

Vi ser med andra ord ut att vara tillbaka i Tage Erlanders tid, innan Vietnamrörelsen och hela den antiimperialistiska kritiken tog fart. Men skenet kan också bedra. De internationalistiska folkrörelserna spelar fortfarande en stor roll för den politiska utvecklingen i Sverige. De avtryck av medvetenhet de gjorde under sina mest högljudda år går inte bort hur som helst. Det finns en explosivitet i de internationella frågorna som snabbt kan göra det socialdemokratiska partiets hållning föråldrad, förutsatt att all den uppdämda kritik som mullrar därunder kan formuleras i skarpa krav och organiseras i en politisk rörelse.

Under det förra Gulfkriget var Sverige lika tyst som idag, även efter det att krigsförbrytelserna sammanställts och uppskattningarna av antalet döda hade släppts.[723] Frågan är förstås vad som kan tänkas handla om våld eller ickevåd, om inte 88 000 ton sprängkraft gör det.

Samma sorts frågor kan ställas i all oändlighet utifrån fallet Irak. Vad betyder de mänskliga rättigheterna, om Sveriges utrikesminister inte ens kan erkänna och fördöma att irakiska människors rätt till liv har krossas av säkerhetsrådets sanktioner? Vad betyder folkrätten, om vissa länder kan utföra flygattacker på ett annat lands territorium i tolv år i sträck utan att det ens tas upp i domstol? Vad betyder talet om fred, om ett fullskaligt krig för USA:s krassa oljeintressen kan diskuteras månader i förväg utan att den svenska regeringen ens reagerar?

Det är inte svårt att bli cynisk, och säga att allt bara är värdelösa ord på papper. Det är inte sant. Varje laddat ord på de papperna är en begränsning av såväl västregeringarnas som deras allierade diktaturers militära makt. Men som alltid krävs det ett tryck underifrån för att de först ska skrivas, och därefter börja förverkligas.

Att det första tilläggsprotokollet till Genévekonventionen, den del som citerats mest i de föregående kapitlen, blev färdigt 1977, strax efter USA:s bakslag i Vietnam, är inte en historiens nyck. Det är ett resultat av folkrörelsernas politiska arbete. Hade vi varit kvar i 1800-talets politiska förhållanden hade USA kunnat ockupera de irakiska oljefälten för länge sedan, utan att behöva oroa sig för hemmaopinionen. Kan dagens fredsrörelse tvinga den svenska regeringen att fylla en del av sina ord med innehåll, har vi tagit ytterligare ett steg därifrån.

Situationen kan förändras. Vi har alla möjligheter att använda den yttrandefrihet vi har i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen skulle till exempel aldrig kunna vidhålla en så flat linje med en folkbildning som stod på fötterna. Sätter sig människor själva in i hur saker och ting fungerar, utvecklas en politisk styrka ur det som ändrar grundförutsättningarna för hela den fortsatta utvecklingen. För den som vill göra långsiktig skillnad, är ett återupprättande av just folkbildningen och dess roll i samhället ett utmärkt ställe att ta några spadtag i.