Sanktionerna

Strax efter Iraks invasion av Kuwait införde säkerhetsrådet mycket hårda sanktioner mot Irak: i princip all import och export förbjöds. [434] Det gjordes två undantag: för varor som var avsedda för strikt medicinska behov, och under "humanitära omständigheter" även för livsmedel. Makten att bestämma vad som skulle utgöra "humanitära omständigheter" förlades till en sanktionskommitté.

Då sades sanktionerna syfta till att få Irak att dra sig ur Kuwait, men efter kriget behölls de. Nu skulle de istället fungera som påtryckning för att få regimen att följa resolution 687, som bland annat kräver en avveckling av Iraks massförstörelsevapen.

Trots kriget mot Iran hade Irak utvecklat ett av de mest effektiva hälsovårdssystem som fanns i Mellanöstern.[438] 92 procent av befolkningen hade tillgång till rent vatten.

Bathregimens roll i Irak var trots allt inte bara militarisering och uppbyggandet av en brutal säkerhetspolis.[441] Landet utvecklades stadigt, i allt från infrastruktur till utbildningssystem, industri och forskning.[443] Man investerade i konstbevattning, skolor, hälsovård och andra områden, vilket bidrog till att levnadsstandarden för vanliga irakier stadigt förbättrades.

Det hälsovårdssystemet trasades sönder fullständigt under kriget:[446] Under de villkoren var det omöjligt att upprätthålla en normal sjukvård.

Om vi återgår till Martti Ahtisaari, som var den första FN-representant som besökte Irak efter kriget, och det drastiska uttalande han gjorde i mitten av mars 1991 blir situationen tydlig:

Den senaste konflikten har gett närapå apokalyptiska följder; Irak har förvisats till en förindustriell tidsålder. Alla eldrivna anläggningar har slutat fungera. Mat kan inte bevaras, vatten kan inte renas, avlopp kan inte pumpas bort.

Han fortsatte med att klargöra att Irak stod inför en "överhängande katastrof" om inte sanktionerna omedelbart lättades.

Saddam Hussein kan inte återställa sin egen elektricitet. Han behöver hjälp. Om FN-koalitionen har politiska mål, kan den säga: ‘Saddam, när du går med på att göra de här sakerna, kommer vi släppa in folk för att fixa din elektricitet.’ Det ger oss ett maktmedel för lång tid framöver.

Men i mediakommentarerna till Ahtisaaris rapport lät det annorlunda. Vita Husets talesman Marlin Fitzwater hävdade att det inte gick att veta om förstörelsen var så omfattande som Ahtisaari beskrivit, och att det hur som helst "verkligen inte var vår mening".

Oberoende av vad som hade varit Washingtons mening och vad vi vet om förstörelsen, så vet vi en hel del om konsekvenserna. [453]

Anupama Rao Singh, Unicefs högste representant i Irak, sammanfattade läget i en intervju år 2000:

Den förändring som skett på tio år är utan motstycke, enligt min erfarenhet. År 1989 var läskunnigheten 95 procent; och 93 procent av befolkningen hade fri tillgång till modern hälsovård. Föräldrar bötfälldes om de inte skickade sina barn till skolan. Fenomenet med gatubarn eller barn som tigger var helt okänt. Irak hade nått en nivå där de indikatorer vi använder för att mäta det generella välmåendet hos människor, inklusive barn, var bland de bästa i världen. Nu är det bland de 20 procent sämsta. På 10 år har barnadödligheten gått från att vara en av världens lägsta till att vara bland de högsta.

Fortfarande flera månader efter krigsslutet var elproduktionen bara 20-25 procent av vad den varit innan kriget.[456] Det är en av orsakerna till att Unicef uppskattar att 40 procent av Iraks dricksvatten är förorenat.[458]

Det grundläggande problemet är att det fattas reservdelar till att reparera såväl elproduktionen som vattenförsörjningen.[460] Importen av klor har dessutom förbjudits under sanktionerna, för att det kan ha militära användningsområden.

Redan i januari 1991 skrev CIA en rapport, som vid det här laget är offentliggjord, om hur Iraks vattenförsörjning skulle försämras när införseln av bland annat klor blockerades. De hade detaljerade kunskaper om varifrån Irak fick sitt vatten ifrån, vilken kvalitet det höll och vilken specialutrustning landet behövde för att rena det. I rapporten beskrivs också de möjliga motåtgärder som Irak kan ta ta till för att skaffa fram drickbart vatten trots sanktionerna.[463]

Innan kriget hade Irak haft en mer än tillräcklig livsmedelstillgång.[465] Men även om Irak var en relativt rikt land, var det definitivt inte ekonomiskt oberoende. Mindre än 30 procent av Iraks yta består av odlingsbar jord, och nästan hälften av den finns i de norra, kurdiska delarna av landet.[467]

Ett par veckor efter att sanktionerna införts tvingades Iraks handelsdepartement införa ett ransoneringssystem för livsmedel,[469] Men matransonerna blev allt knaprare med tiden, och snart räckte de inte mer än halva eller en tredjedel av månaden.[471] År 1996 konstaterade Unicef att majoriteten av Iraks kvinnor och barn får mindre än hälften av de kalorier de behöver.

FAO, FN:s jordbruksorganisation, gjorde flera större studier av livsmedelssituationen i Irak under 1990-talet.[474] På sjukhusen träffade de barn som led av allvarlig undernäring, och en del kunde väga hälften så mycket som de borde vid sin ålder. Den typiska diagnosen var undernäring, diarré och infektioner.[476] De barn som bara led av undernäring, utan att ha drabbats av infektioner, fick för det mesta överhuvudtaget inte plats på sjukhusen.

Bristen på gödningsmedel, bekämpningsmedel och fungerande jordbruksmaskiner har lett till allvarliga svårigheter för Iraks egen jordbruksproduktion, och avkastningen därifrån har minskat.[479]

Irak har också drabbats hårt av epidemier bland boskapen, bland annat på grund av svårigheterna med att transportera vaccin.[481] Den sortens omständigheter gör det naturligtvis svårt att bekämpa smittsamma sjukdomar - vilket i sin tur försämrar livsmedelsförsörjningen.

Redan i december 1990, alltså innan själva Gulfkriget, hade barnadödligheten i Irak hunnit fördubblas,[484] FAO och Världshälsoorganisationen beräknade 1995 att 560 000 irakiska barn hade dött till följd av kombinationen av förstörd infrastruktur och sanktionerna. De flesta dog i följdsjukdomarna till undernäringen, som i vanliga fall lätt kan botas eller förebyggas med vacciner.

Sanktionerna förhindrar importen av reservdelar, kemikalier, reagenser, och de transportmedel som krävs för att förse den civila befolkningen i Irak med vatten och hälsovård. ... Det har blivit allt tydligare att det inte går att ta några verkliga steg mot att säkerställa livsmedelstillgången så länge embargot ligger kvar. Alla de nödvändiga förutsättningarna för det – jordbruksproduktion, livsmedelsimport, ekonomisk stabilitet och inkomstförstärkningar, är beroende av Iraks möjligheter att köpa och importera de varor som krävs för civilbefolkningens överlevnad.

I maj 1996 frågade en journalist på det amerikanska tv-magasinet 60 Minutes Madeleine Albright, USA:s dåvarande FN-ambassadör om Unicefs siffror. "Vi har fått höra att en halv miljon barn har dött. Jag menar, det är fler barn än de som dog i Hiroshima. Är det värt priset?" Albright svarade: "Jag anser att det är ett mycket svårt val, men priset... vi anser att det är värt priset..."

Den studie som kanske blivit mest känd är den Unicef gjorde 1999.[489] Skillnaden motsvarar en halv miljon barn under fem år, bara fram till 1998.

För att ge en bild av omfattningen av försämringarna, dog 123 barn av diarré i Irak i september 1989. I september 2001 var den siffran 2932.[492] Uppskattningarna av det totala antalet döda på grund av sanktionerna har gått så högt som till en och en halv miljon människor.[494]

Den humanitära katastrofen har inneburit ett särskilt bakslag för kvinnorna i Irak.[496]

Sanktionerna har lett till fullständig kollaps i den irakiska ekonomin, med hög arbetslöshet och hyperinflation, [498] Även om det förstås är omöjligt att förstå en sådan situation som Iraks genom att se till BNP, så säger det kanske ändå en del att beräkningar från slutet av 1990-talet fortfarande uppskattade landets BNP per capita till en sjättedel av vad den hade varit före kriget.