Iran-Irak-kriget

I september 1980, ett drygt år efter Saddam Husseins makttillträde, försökte Irak invadera Iran.[77] Allt eftersom började regimen också mer och mer använda sig av muslimska symboler för att skapa en legitimitet bland befolkningen. Långt senare, inför Gulfkriget 1991, lät man till och med skriva in "Allahu Akbar", "Gud är störst", i den irakiska flaggan.

En bidragande orsak var den gamla rivaliteten länderna emellan, som går långt tillbaka i historien.[80] som förlorat USA:s stöd[82] Men den nya iranska regimen visade sig starkare än det irakiska ledarskiktet hade trott, och slog tillbaka angreppet, om än med stora förluster.

USA:s nationella säkerhetsrådgivare Brzezinski hade offentligt uppmuntrat Irak att anfalla Iran, och ta tillbaka de vattenvägar som hade varit kärnan i konflikten fem år tidigare.[84] Saddam Hussein diskuterade också antagligen sina planer på att invadera Iran med CIA innan de sattes i verket, för att försäkra sig om amerikanskt stöd.[86]

Särskilt avgörande var att vapenflödet från väst inte stoppades. Under de första tre åren efter invasionen vägrade Sovjetunionen att exportera vapen till Irak, och regimen var därför direkt beroende av västmakternas rustningsindustri. [88] Från Washington såg man till att Irak fick köpa sovjettillverkade vapen genom amerikanska vapenhandlare, och bland annat Saudiarabien och Kuwait tilläts överföra amerikanska vapen till den irakiska regimen.[90]

Storbritannien undvek sina egna vapenexportlagar för att kunna ge Husseinregimen tillgång till nästan vad de än ville ha,[92]

Inte heller de svenska vapenexportörerna tvekade inför regimens brutalitet. Mellan 1982 och 1984 levererade Boforskoncernen sprängmedel avsedda för minst 1 350 000 antipersonella minor till Irak. Den irakiska militären var med om att göra de kurdiska områdena till ett av världens mest minerade områden, och ett stort antal av de minorna innehåller alltså svenskt sprängmedel.

Det amerikanska stödet till Irak var så omfattande att det kan ha avgjort krigsutgången.[95] Det samarbetet förstärktes i augusti 1986 när CIA lät upprätta en hemlig direktförbindelse mellan Washington och Bagdad, för att överföringen skulle ske snabbare och därmed ge mer aktuella uppgifter.[97] När president Reagan sedan förbjöd all import från Iran 1987, ställde Irak villigt upp med att leverera extra olja för att täcka bortfallet från sitt grannland.

Stödet låg också på en diplomatisk nivå. I december 1983 träffade Donald Rumsfeld, som idag är försvarsminister i den nya Bushregeringen, Saddam Hussein i Bagdad,[100] Irak togs bort från USA:s lista över länder som stöder terrorism.[102]

Amnestyrapporterna från 1980-talet rapporterade om hur landets fångar utsattes för misshandel, skenavrättningar, systematiska elchocker och sexuella övergrepp.[104] Reaganadministrationens höll sig till mycket milda protester mot Iraks fruktansvärda övergrepp.[106]

Iran såg gärna att de irakiska kurderna gjorde uppror, även om de inte hade något som helst intresse av någon egentlig kurdisk självständighet.[108] Svaret från regimen blev mycket brutalt, och kulminerade i den ökända Anfal-operationen 1988.[110]

Befolkningen i Halabja - omkring 70 000 människor - hade redan utsatts för det irakiska artilleriets eldgivning i två dagar när planen flög in över staden [112] Närmare 5 000 människor, nästan samtliga civila, dog omedelbart eller kort därefter.

Jag såg ett knubbigt spädbarn vars ansikte hade stelnat i ett skrik. Det stack fram under den skyddande armen på en man, i riktning från den öppna dörren till ett hus som han aldrig kom fram till. I närheten hade en familj på fem personer som satt i trädgården och åt lunch dödats.

Bathregimen hade redan tidigare använt flera olika sorters kemstridsmedel, inklusive nervgas,[116] Halabja var bara ett av många illdåd. Människorättsorganisationen Middle East Watch skriver i en rapport att det antagligen var tiotusentals kurder som dödades bara under ett drygt år i slutskedet av kriget. De beskriver attackerna som en del i en långvarig kampanj som förstörde nästan varenda kurdisk by i Irak, och tvingade åtminstone en miljon kurder att fly sina hem.[118]

Den amerikanska reaktionen var sval.[120] och utökade sitt stöd till Husseinregimen ytterligare.[122] USA:s försvarshögskola tog fram en 40-sidig rapport som försökte få det till att det var Iran och inte Irak som låg bakom.[124]

Iraks användning av massförstörelsevapen var kort sagt aldrig något hinder för att få stöd från västmakterna.[127] Utöver livsmedel inbegrep den subventionerade exporten också teknisk utrustning och olika former av produkter med militära användningsområden, till exempel helikoptrar. Till och med utrustning som kan användas för att producera kemiska och biologiska vapen subventionerades.[129]

På den tiden var Iraks massförstörelsevapen överhuvudtaget en ickefråga. USA förnekade de misstankar som fanns om att Irak hade anläggningar för att producera biologiska vapen.[131] Senare, efter att Hussein föll i onåd, pekade samma departement ut just de anläggningarna som bevis för Iraks skurkaktighet.

Den irakiska regimen erbjöds stridsplan, kärnreaktorer och skyddsdräkter för kemisk och biologisk krigföring från Storbritannien och Frankrike.[134] Den försäljningen fortsatte också efter Halabja. [136]

Överhuvudtaget gjorde världens länder mycket lite för att hjälpa överlevarna från Halabja, eller de långt över hundra tusen som tvingades fly från Irak bara under 1988.[138]

Iran valde att rikta sin formella kapitulation till "Bagdad och Washington",[140] De hade fått halva sin flotta skadad eller förstörd i amerikanska angrepp under de sista åren,[142] Vid det laget hade fronten i princip återgått till den gräns som funnits innan krigsutbrottet.[144]

Irak hade misslyckats med att störta Khomeini, men genom att tvinga in Iran i ett utdraget och kostsamt krig hade de ändå uppehållit den islamistiska rörelsen.[146] I verkligheten hade både Iran och Irak försvagats avsevärt, vilket passade USA och de andra västländerna bra. De föredrog att ingen av sidorna vare sig vann eller förlorade,[148] Både Iran och Irak är ständiga riskfaktorer för västmakterna som tänkbara utmanare av den rådande ordningen.[150]

Den civila infrastrukturen i Irak hade klarat sig undan relativt oskadad, bortsett från det hårt drabbade, oljerika området kring Basra i sydöst.[152] Under 1980-talet hade oljepriserna sjunkit, och Iraks oljeexport hade dessutom försvårats av Irans angrepp mot produktionsanläggningar och transporter.[154] Fortfarande 1989 fick Irak en miljard dollar i lånegarantier från USA. Bara Mexiko fick mer.

Västmakternas goda kontakter med Bagdadregimen fortsatte även efter kriget.[157] Såväl USA som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Sovjetunionen fortsatte att underlätta sin vapenexport och sina andra affärer med regimen, bland annat genom att erbjuda den välbehövliga krediter.[159] Så sent som i april 1990 meddelade Bushadministrationen Saddam Hussein att de tog avstånd från en radioutsändning från Voice of America som kritiserat Iraks övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.[161]

Men i bakgrunden hade en ny konflikt seglat upp. Redan under Reaganadministrationen hade en rekommendation om att byta till en mer fientlig hållning gentemot Irak diskuterats på höga nivåer.[163]

I ett tal på ett arabiskt toppmöte i februari 1990 hade Saddam Hussein dessutom kritiserat USA:s närvaro i länderna kring Persiska viken. Han argumenterade för att de borde dra tillbaka oljepengarna från västvärlden, och istället investera dem i Sovjetunionen och Östeuropa.[165] Så medan avspänningspolitiken gentemot Irak formellt fortsatte ända fram till Iraks invasion av Kuwait, så var USA:s hållning i grunden mer tvetydig.